En dålig titel på en gripande novell, skulle jag vilja påtala om följande berättelse. Var kommer sagorna ifrån, varifrån kommer de berättelser som "måste" berättas? Jag vet inte, men jag bara vet att denna historia om Shima och Joel bara måste bli skriven och läst, det är en saga, men den kan lika gärna vara en sann saga...
Novell:
Gummibåten
I lite drygt ett år hade de nu hållit sig gömda. De bodde sedan 1 månad hos en dam i Skåne, men att de var i Skåne visste inte Shima, ingen hade förklarat var de var.
Det hon visste var att hon var i Sverige och att det fanns snälla människor här som hade gömt henne från det att hon kom hit med Joel i magen. Hon hade fött honom när de bodde hos "Familjen", men de hade inte kunnat stanna där, för någor hade "Tjallat", någon hade sett henne och ringt polisen. Familjen hade hjälpt henne till damen i skåne, nu bodde de här i ett litet källarrum. På kvällarna fick de gå upp, om natten gick de t om ut ibland, -"Å!" Det var så skönt att andas frisk luft och se upp mot stjärnorna. Snart var det slut på de stjärnklara nätterna, det var vår och stjärnorna syntes bäst på den kalla årstiden.
Shima var rädd, hela tiden. Rädd för att bli upptäckt eller förråd, om de hittade henne skulle hon utvisas, hon var säker. Men vart skulle hon då ta vägen?
Hon visste ingenting, hon hade satsat det lilla hon hade för att komma till detta fantastiska Sverige, hon vill bo i landet där ogifta kvinnor med barn kunde leva och bo utan att bli bespottade, i landet där en kvinna kunde försörja sig, hon var van vid att arbeta och hade slitit hårt trots att hon var ung, bara 21år.
Många och långa var nätterna och dagarna.
En kväll kom damen hon bodde hos för att tala med henne. Shima förstod inte svenska och engelskan var dålig, men så mycket förstod hon att damen tyckte att de skulle försöka göra henne sedd av svenska myndigheter, du kan inte vara gömd jämt! sa damen.
Gömd var ett ord som Shima lärt sig och även INTE, så nu blev hon riktigt rädd. Inte Gömd.
Betydde det att hon slapp vara gömd?
Betydde det att hon inte kunde vara gömd?
Betydde det att damen inte ville ha henne där längre?
Vad skulle nu ske?
Shima förstod inte, Joel var orolig och åt dåligt, naturligtvis kände han hennes oro, bröstmjölken sinade, Joel fick ont i magen, det var ett evigt vyssande, vaggande och bärande både dagarna och nätterna igenom och vad skulle de annars göra?
Om inte Joel skulle skrika och hon skulle bära? Hon föstod visst.
I skrik frågade han "Är detta livet mamma?" Och i sina gester och i sitt "konkande" svarade hon "Nej detta är inte livet, detta är låtsas, detta är allvar ändå låtsas, men ett konstigt liv... Jag kan inte visa dej livet... Inte nu.." Klart som dagen att han frågade vidare, och vidare...
Tills en kväll då det hände något med Shima, hon hade förstått att damen menade att hon skulle anmäla för svenska myndigheter att hon var här och att hon troligen sedan skulle bli utvisad.
Hon hade också förstått att där på andra sidan sjön var ett läger, folk hade tält och husvagnar där på andra sidan, de hade kommit dit nu när våren kom. Speciellt vissa dagar var där mycket folk.
En natt gick hon med Joel ned till sjön. Joel hade på sig tröjan som damen hade stickat och det stod med fina bokstäver JOEL på hans bröst.
Det var inte så långt över till andra sidan. Hon visste sedan innan att det låg en liten blå och gul gummibåt på stranden, det var damens grannbarns båt.
Shima knöt upp repet till båten.
Blå och gul som Sveriges flagga var båten.
Shima tog repen som båten varit fastbunden med och band nu fast Joel i båten. Joel skrek inte, han tittade med stora ögon, bara, på sin mamma.
För en gång skull verkade hon säker, som om hon verkligen visste vad hon gjorde. Därför kände sig Joel så trygg!
När båten, strax, guppade fram på vattnet i sakta mak log Joel, och somnade gott för första gången på länge.
Shima stod kvar och såg båten gunga fram, den gick rakt över till andra sidan. Shima grät och log, hon hade räddat Joel.
Så satte hon sig på strandkanten och tog upp kniven som hon haft med sig. Hon funderade en kort stund på hur hon skulle göra det. Handlederna? Halsen? Magen?
Hon tittade ut över vattnet och såg gummibåten guppa närmre och närmre den andra sidan. Så hörde hon människor som ropade där på andra sidan vattnet.
Hon funderade en stund på om de verkligen skulle ta hand om Joel här i främmande land, men visste att ett ensamt litet barn, har stor chans att bli omhändertaget och de utvisar inte ett ensamt spädbarn, så mycket visste hon.
Så gjorde hon det snabbt, det som hon hört berättas om i sagorna där hemma, det som en olycklig prinsessa gör när hennes älskade lämnar henne: hon satte snabbt kniven i hjärtat....
Det gjorde ont först, kändes sedan bedövat och hon låg där på stranden hörde rop o prat från andra sidan sjön, och kände hur livet rann ur henne.
När hon låg där kände hon, det hon bara kunnat ana, förnimma tidigare, hon kunde koppla bort "sig själv" från denna kropp som hade varit Shima, hon var ej längre kroppen...
Först vilade hon kvar i kroppen för det var tyggast så, men så vågade hon ge sig hän, ge sig därifrån, upp svävade hon upp i den kyliga vårluftens kväll. Hon lät sig följa med vinden över sjön, hon var i vinden och nådde kvinnan som nu hade Joel i sin famn.
Hon smekte först Joels kind och pojken tittade upp mot henne och log sitt fantastiska leende och hon log tillbaka. Joel såg henne, kvinnan såg henne inte men Shima smekte hennes kind och viskade tack och kvinnan kände hur hon rös längst med ryggraden.
Och kvinnan sa till de som stod runt ikring "När nu polisen kommer så tänker jag erbjuda mej att ta hand om gossen , så länge tills de hittar mamman"...
La hon till, fast hon kände på sig att mamman inte fanns här längre.
Shima steg upp över grantopparna, hon kände en yrsel och ett rus och med ljusets hastighet tog hon sig hem till sin mors och fars hus, tusen mil från Sverige. Hennes mor sa plötsligt vid morgonmålet: "Vad konstigt, det känns som Shima är här!"
" Vem, vad, sa hennes pappa, tvi jag vill inte höra namnet ens, jag har ingen sån dotter längre... "
"Nej, sa Shimas mor, det är inte så som du säger, men jag känner att vi har inte vår dotter i livet längre.."
Långt bort i främmande land låg en liten Joel och åt bröstmjölksersättning i famnen på en kvinna som inte var hans mor men som skulle komma att bli det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar