Gummibåten - skriven för några år sedan.

En dålig titel på en gripande novell, skulle jag vilja påtala om följande berättelse. Var kommer sagorna ifrån, varifrån kommer de berättelser som "måste" berättas? Jag vet inte, men jag bara vet att denna historia om Shima och Joel bara måste bli skriven och läst, det är en saga, men den kan lika gärna vara en sann saga...


        Novell:


            Gummibåten

I lite drygt ett år hade de nu hållit sig gömda. De bodde sedan 1 månad  hos en dam i Skåne, men att de var i Skåne visste inte Shima, ingen hade förklarat var de var.
Det hon visste var att hon var i Sverige och att det fanns snälla människor här som hade gömt henne från det att hon kom hit med Joel i magen. Hon hade fött honom när de bodde hos "Familjen", men de hade inte kunnat stanna där, för någor hade "Tjallat", någon hade sett henne och ringt polisen. Familjen hade hjälpt henne till damen i skåne, nu bodde de här i ett litet källarrum. På kvällarna fick de gå upp, om natten gick de t om ut ibland, -"Å!" Det var så skönt att andas frisk luft och se upp mot stjärnorna. Snart var det slut på de stjärnklara nätterna, det var vår och stjärnorna syntes bäst på den kalla årstiden.
Shima var rädd, hela tiden. Rädd för att bli upptäckt eller förråd, om de hittade henne skulle hon utvisas, hon var säker. Men vart skulle hon då ta vägen?
Hon visste ingenting, hon hade satsat det lilla hon hade för att komma till detta fantastiska Sverige, hon vill bo i landet där ogifta kvinnor med barn kunde leva och bo utan att bli bespottade, i landet där en kvinna kunde försörja sig, hon var van vid att arbeta och hade slitit hårt trots att hon var ung, bara 21år.
Många och långa var nätterna och dagarna.
En kväll kom damen hon bodde hos för att tala med henne. Shima förstod inte svenska och engelskan var dålig, men så mycket förstod hon att damen tyckte att de skulle försöka göra henne sedd av svenska myndigheter, du kan inte vara gömd jämt! sa damen.
Gömd var ett ord som Shima lärt sig och även INTE, så nu blev hon riktigt rädd. Inte Gömd.
 Betydde det att hon slapp vara gömd?
Betydde det att hon inte kunde vara gömd?
 Betydde det att damen inte ville ha henne där längre?
Vad skulle nu ske?

Shima förstod inte, Joel var orolig och åt dåligt, naturligtvis kände han hennes oro, bröstmjölken sinade, Joel fick ont i magen, det var ett evigt vyssande, vaggande och bärande både dagarna och nätterna igenom och vad skulle de annars göra?
 Om inte Joel skulle skrika och hon skulle bära? Hon föstod visst.
I skrik frågade han "Är detta livet mamma?" Och i sina gester och i sitt "konkande" svarade hon "Nej detta är inte livet, detta är låtsas, detta är allvar ändå låtsas, men ett konstigt liv... Jag kan inte visa dej livet... Inte nu.." Klart som dagen att han frågade vidare, och vidare...

Tills en kväll då det hände något med Shima, hon hade förstått att damen menade att hon skulle anmäla för svenska myndigheter att hon var här och att hon troligen sedan skulle bli utvisad.
Hon hade också förstått att där på andra sidan sjön var ett läger, folk hade tält och husvagnar där på andra sidan, de hade kommit dit nu när våren kom. Speciellt vissa dagar var där mycket folk.

En natt gick hon med Joel ned till sjön. Joel hade på sig tröjan som damen hade stickat och det stod med fina bokstäver JOEL på hans bröst.
Det var inte så långt över till andra sidan. Hon visste sedan innan att det låg en liten blå och gul gummibåt på stranden, det var damens grannbarns båt.
Shima knöt upp repet till båten.
Blå och gul som Sveriges flagga var båten.
Shima tog repen som båten varit fastbunden med och band nu fast Joel i båten. Joel skrek inte, han tittade med stora ögon, bara, på sin mamma.
För en gång skull verkade hon säker, som om hon verkligen visste vad hon gjorde. Därför kände sig Joel så trygg!
När båten, strax, guppade fram på vattnet i sakta mak log Joel, och somnade gott för första gången på länge.
Shima stod kvar och såg båten gunga fram, den gick rakt över till andra sidan. Shima grät och log, hon hade räddat Joel.
Så satte hon sig på strandkanten och tog upp kniven som hon haft med sig. Hon funderade en kort stund på hur hon skulle göra det. Handlederna? Halsen? Magen?
Hon tittade ut över vattnet och såg gummibåten guppa närmre och närmre den andra sidan.  Så hörde hon människor som ropade där på andra sidan vattnet.

Hon funderade en stund på om de verkligen skulle ta hand om Joel här i främmande land, men visste att ett ensamt litet barn, har stor chans att bli omhändertaget och de utvisar inte ett ensamt spädbarn, så mycket visste hon.
Så gjorde hon det snabbt, det som hon hört berättas om i sagorna där hemma, det som en olycklig prinsessa gör när hennes älskade lämnar henne: hon satte snabbt kniven i hjärtat....

Det gjorde ont först, kändes sedan bedövat och hon låg där på stranden hörde rop o prat från andra sidan sjön, och kände hur livet rann ur henne.
 När hon låg där kände hon, det hon bara kunnat ana, förnimma tidigare, hon kunde koppla bort "sig själv" från denna kropp som hade varit Shima, hon var ej längre kroppen... 
Först vilade hon kvar i kroppen för det var tyggast så, men så vågade hon ge sig hän, ge sig därifrån, upp svävade hon upp i den kyliga vårluftens kväll.  Hon lät sig följa med vinden över sjön, hon var i vinden och nådde kvinnan som nu hade Joel i sin famn.
Hon smekte först Joels kind och pojken tittade upp mot henne och log sitt fantastiska leende och hon log tillbaka. Joel såg henne, kvinnan såg henne inte men Shima smekte hennes kind och viskade tack och kvinnan kände hur hon rös  längst med ryggraden.
 Och kvinnan sa till de som stod runt ikring "När nu polisen kommer så tänker jag erbjuda mej att ta hand om gossen , så länge tills de hittar mamman"...
La hon till, fast hon kände på sig att mamman inte fanns här längre.

Shima steg upp över grantopparna, hon kände en yrsel och ett rus och med ljusets hastighet tog hon sig hem till sin mors och fars hus, tusen mil från Sverige. Hennes mor sa plötsligt vid morgonmålet: "Vad konstigt, det känns som Shima är här!"
" Vem, vad, sa hennes pappa, tvi jag vill inte höra namnet ens, jag har ingen sån dotter längre... "
"Nej, sa Shimas mor, det är inte så som du säger, men jag känner att vi har inte vår dotter i livet längre.."
Långt bort i främmande land låg en liten Joel och åt bröstmjölksersättning i famnen på en kvinna som inte var hans mor men som skulle komma att bli det...

Nya insikter

Om och om igen upprepar det sig.

Eva bjuder Adam på frukt från kunskapens träd.
Ibland är det kanske Adam som bjuder Eva, Eva till Eva, Adam till Adam.
Ibland kommer insikten från en bok, en film eller en tanke som helt plötsligt eller långsamt tar form i hjärnan.

Vi "bjuder frukt" och öppnar ögonen på varandra..

Ibland blir man glad av det man ser, en fantastiskt uppenbarelse och man förstår inte hur man kunde levt med den tidigare världsuppfattningen.
Andra gånger blir man förskräckt, förstår inte hur livet ska kunna gå vidare, med denna nya "kunskap".

Ibland kan tiden göra att det man först förskräcktes över, på sikt, blir en tillgång.


Om jag tycker det är synd?


Jag vet inte, sitter inte inne med svaren.
 Måste också erkänna att jag inte förstår hur det annars skulle ha varit?

"Scrönikören" delar ut äpplen med små "Visdomsord", från Visdomens träd,  vid Konsthändelse på Yttre vång, Möckelns näs -09.

Landet Lagomia

Landet Lagomia.

(Skriven för ganska många år sedan. Denna scrönika är mycket inspirerad av "Den lille skräddaren" av Anna Wahlgren, ur Barnaboken.)

Det var en gång ett land som hette Lagomia. I Landet Lagomia bodde lagom många mäniskor. Många var fattiga, andra var rika.

Kvinnor och män hade ganska lika rättigheter och skyldigheter, och det var en hård kamp bakom det.
Förr hade kvinnorna inte ens fått rösta i demokratiska val i Lagomia, och vad var det då för demokrati? Men det var nu ett minne blott, nu fick kvinnor göra allt som män fick, och män fick göra sånt som kvinnor hade gjort tidigare, av tradition t ex köra barnvagn.
Kvinnor kunde bli allt som män kunde bli, åtmistonde i teorin. I teorin kunde de till och med bli statsöverhuvud, men i praktiken verkade det svårt, det fanns en massa på mållinjen som kunde gå galet, kvinnor kunde halka på blöjor, gamla räkningar, Tobleronepapper, och det skulle inte en man besvära sig med, eller hur det nu var....
Nåja, allt kunde ju inte vara helt jämställt, hur skulle det sett ut med en kvinnlig landsfader, ha ha ha....
Låt oss säga så här att män fick fela det är ju MÄN-skligt, men icke kvinnor, för vem har hört uttrycket kvinnskligt? Nä just det!

Den stora uppgiften i landet Lagomia var att blåsa på den stora luftballongen. Det var vad man sysslade med, främst om dagarna men det fanns de som blåste på nätterna i stället.
Alla som hade gått ut grundskolan och Efterskolan kunde få vara med och blåsa, sa man.
I praktiken var det inte riktigt så, men alla skulle tro att de hade en chans att få vara med att blåsa.
Lättast att få chans att vara med och blåsa på de bästa ställena var om man var man och född i Lagomia, helst bott där i så många generationer så att alla var på det klara att man var en Lagomian.
Allra bäst var ju om man hade ett lagomiansk efternamn, men det garanterade inte att man fick blåsa men
chansen var betydligt större.

Nu var det ju inte riktigt så att alla som var involverade i luftballongen verkligen blåste, en del var ju Mätingenjörer och mätte luftballongen ur alla vinklar och vrår, andra var Framtidsingenjörer och försökte räkna ut hur man skulle blåsa på luftballongen på bästa sätt för att få den stor och fin UTAN att den sprack, andra skrev regler om HUR man fick blåsa i luftballongen och hur länge, en del hade till uppgift, fast det var lite hemligt, hur man fick Blåsarna till att blåsa så bra och effektivt som möjligt under sina blåspass utan att de direkt förstod att det var det man var ute efter....
JA själva Blåsarna då, ja de blåste och blåste, på lite olika sätt, en del blåste hårt andra mjukt, en del blåste i team andra blåste ensamma, det fanns så många varianter så. Alla hade en översteblåsare som skulle motivera blåsarna att fortsätta blåsa och få dem att förstå hur viktigt det var. Och att det var viktigt att blåsa förstod väl varenda människa? Vad skulle man annars göra?

Jo, det fanns faktiskt de som inte blåste! De flesta ville ju vara med och blåsa, de hade inte valt frivilligt att vara utanför, de hade blivit så. Det fanns olika anledningar till det. En del hade svårt med blåstekniken, andra hade blivit jättebra blåsare om de bara fått chansen, en del hade svårt med disciplinen - de hade skolkat i skolan och inte gått efterskolan, eller kanske deras föräldrar hade varit dåliga blåsare och då var det inte lätt att få chansen att ens prova..
Och så var det ju det faktumet att alla fick faktiskt inte plats att blåsa!!!
De som bestämde i landet Lagomia, och de som bestämde i många länder trodde, ja de trodde t om att de visste att det var tvunget att finnas en viss procent som inte blåste för det var i sin ordning, det var bra, så skulle det vara!
De fick bara se till att gruppen inte blev så stor att de kunde mobilisera sig och kräva nått, men det hade man metoder för också. De skulle få lagom med ersättning för att hålla sig vid liv och så skulle man då och då intala dem att de någon gång skulle få chansen att blåsa. Många levde länge på en sån dröm, och ibland blev den sann, men många gånger fick de "blåslösa" aldrig ens chansen.

De som hade barn då? Ja det fanns en avdelning där man kunde lämna barnen, där de kunde leka hela dagarna, leka och lära, äta och vila. Förr hade barnen varit hemma på dagarna med sina mammor, de som talade om den tiden nostalgiskt fick skäll eftersom det var en Kvinnofälla, hette det... Och det var inte bara bra på den tiden, för då var kvinnor och män beroende av varandra och det var på gott och ont.
Den tiden då kvinnorna var hemma med barnen var en kort parentes!
För kvinnor i familjer som inte var rika hade alltid blåst eller försörjt sig på annat vis, samtidigt som de tog hand om barn, hus och hem, ja det hände ganska allmänt under en tid att man t om band barn där hemma för att kvinnan var tvungen att gå iväg och förtjäna uppehället, och det var ju förskräckligt. Hemskt var också att män då fick dubbelt så mycket som kvinnor i lön!
Ofta var det likadant nu, men i teorin hade nu kvinnor chansen att tjäna lika mycket som män så då skulle de vara nöjda.
Ja alla skulle väl vara nöjda nu?

Man hade råd med det mesta, man hade fina hus och lägenheter, man hade ställen för barn, för gamla, för handikappade, ja för de flesta, man undervisade de "Blås-lösa" i hur man kunde blåsa och intalade dem att det snart, nog var deras tur att visa hur bra de kunde blåsa.
Ibland, fast detta var mycket hemligt, hade för många blåst för hårt, och då fanns det vissa hemligt instruerade Blåsreglerare (fin titel) som släppte ut lite luft i smyg på uppdrag direkt från högsta ledningen, men det fick naturligtvis ingen veta, eftersom det då kunde smyga sig in ett stänk av meningslöshet, och det var en farlig sjuka..
Nu befann man sig i en tid då de som fick blåsa, blåste för många timmar och för hårt!
Varför gjorde de det?
Jo, de var intalade att de måste, de var så viktiga och blåste så förbannat bra att ingen annan kunde blåsa så bra som de, de var viktiga, de var trötta också men det låtsades man inte om.
De som ägde luftballongen hittade på nya saker också, som de som blåste kunde köpa för sin lön, ja det som blev över då de betalt bostad, mat och kläder. De skulle ha minst 54 kanaler på tv´n, fin bil, mm
Att säga att man inte hade råd var tabu!
Eftersom man kunde låna, handla på kredit, de som stod för krediterna, lånen och tillverkningen av sakerna var de samma som ägde luftballongen!

JA de som blåste var trötta och de som inte fick blåsa var innerligt trötta på att inte få blåsa!
Några av de som blåst för hårt blev så trötta att de föll ihop och fick bäras hem, det tog "år och dag" innan de kunde komma tillbaka och blåsa igen.
En del tänkte att man kanske kunde dela på blåsandet, ja alltså dela med de som inte fick blåsa alls!
Men hur skulle det se ut egentligen?
Skulle nån som inte blåst alls komma in och blåsa för mig som har så unik blåsteknik, lång blåsutbildning, och tycker om att känna mig oumbärlig, och vad skulle jag göra då?
Jag har blåst så länge nu så jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om jag inte fick blåsa!!?
Nej det var en farlig tanke, man vågade knappt ens tänka den och absolut inte säga den.
Det fanns de som sa det och många nickade då instämmande, la huvudet på sned, log och sa att " Ja det är en så vacker tanke, synd att det inte går i verkligheten", de som hade vågat framföra tanken undrade förstås hur alla kunde veta att det inte fungerade i verkligheten men de flesta vågade inte säga mer, de hade redan riskerat sitt goda blås-anseende... Och man ville ju inte verka helt blåst, så att säga...

Nu var det faktiskt så att fler och fler började ifrågasätta själva blåsandet, ja att man behövde blåsa var ju sant, men människorna behövde ju mer saker eller inte saker men annat äm 54 tv-kanaler, och jaccutzi och allt vad det var. Man började tala om de grundläggande behoven och vem som kunde tillgodose det hos barn, gamla, unga. Var det så bra att bara barn umgicks med barn hela dagarna? De som blev rädda då påstod att man angrep en duktig yrkesgrupp nämligen barnskötarna, pedagogerna, fritidsledarna, och det gjorde man inte alls! Det man ifrågasatte var inte alls deras kompetens, deras yrkesskicklighet, man ville inte ens göra dem arbetslösa.
De "Ifrågasättarna" vill var just ifrågasätta!!! :
ÄR detta det samhälle vi har strävat efter, ska vi sätta oss, förlåt stå här och blåsa nu och vara nöjda!?!
Ska allt viktigt i samhället redan vara avklarat, har vi inget att kämpa för, är vi nöjda nu, finns det inget att tala om, inget kvar att göra?
Jo man började ana att nått var på tok!

Man hade så smått fått upp ögonen för att man bytt ut den gamla kvinnofällan mot en folkfälla!
Och nästan alla av vanligt lagomiafolk hade trampat i den och stod nu fast i den upp till öronen och blåste och blåste, hade dåligt samvete för allt de skulle göra hemma och de som var hemma Arbetslösa/Blåslösa de hade dåligt samvete för det! För att de inte blåste!
Men hur kunde detta ha gått till!???
Jo:
# De, människorna var körda från sina hem, hemmen var i de flesta fall helt öde dagtid. En del hade inte tappat familjetänket utan strävade efter att pussla med hemmet i centrum men de var ganska få och udda - nu började de bli vanligare!
# Man hade splittrat generationerna från varandra!
# Man hade gett i ena änden: högre lön, bättre villkor, för att ta i den andra! Högre lön räcker inte långt när allting blir dyrare och behoven blir fler!
# Skapat behov av saker! För folk, människor ska hela tiden sakna något och de ska tro att det är den nya fiffiga grejen de saknar - men egentligen saknade de varandra!
# Förr räckte en heltidslön till att försörja en familj, man levde inte i lyx men man hade vad man behövde, oftast!
Nu visste ju varenda Lagomian (utom en och annan udda figur) att man behöver två heltidslöner till att försörja en familj!
# JA detta och mycket mera gjorde att de var ganska så fast i folkfällan!

Ja, ursäkta, men jag måste säga detta "Herre Gud" så dumt!
Och Herren Gud nickade instämmande...



av Catarina Carleson