Om man går från mitt hus, rakt över vägen och sneddar över grannens så finner man, bakom grannens ladugård, en stig som är så vacker. Egentligen är det en gammal väg men med åren har lite växtlighet inkräktat på vägen och numera är det en stig, dock kan man ana vägen och hjulspåren ännu.
Stigen är mossbevuxen och ibland om sensommaren kan man finna både gula kantareller och Karl Johan svamp av fin kvalitet där. Senare om hösten finner man, somliga år, mängder av trattkantareller just där.
Ofta traskar jag in där, med eller utan hund. Det är en magisk plats, en magisk stig. Där finna min tankesten, där finns troll och vättar, säkert också osynliga jättar. Tomten, den gammaldags grå, bor också där inne med fru och barn.
Ända sedan jag var barn har jag tyckt om denna stig och skogen den går igenom. Den leder ingenstans och överallt, man kan välja!
Om man vill kan man komma bort till ängarna, om man vill kan man komma bort till grusvägen som går dit bort dit min tanke vandrar ibland, om man istället går åt andra hållet så kommer man till järnvägen och då kan man också knalla bort till den vackra kvarnen.
Vid kvarnen dansar älvorna om midsommarnatten, det har jag själv sett med egna ögon. Gick den promenaden varje midsommarnatt i många många år... plockade blommor och klättrade över gärdsgårdar, för att man så skulle... Näcken spelar i forsen också, om man lyssnar noga så hör man hans fela, och om man tittar först på älvorna som dansar till hans toner och sedan kikar mot stenen där precis innan forsen så kan man även se honom.
Han är vacker som bara han kan vara... en drömsk blick och lockigt mörkt hår och ett leende som inte är av denna världen.. och han spelar som en gud... En del säger att han är blond men icke, jag har själv sett med egna ögon! Han är inte blond, inte det minsta.
Då jag var barn vandrade jag och min kompis, en kille som då bodde i grannhuset, vägen fram och vek sedan av bort mot grusvägen. Strax innan vi kom fram till vägen låg och ligger ett rött hus med vita knutar, veranda har huset också och som snickarglädje har den en vacker sol! Där bodde Tant Anna.
Vi hälsade på Tant Anna några gånger, det var min vän som visste vägen dit och att där bodde en snäll tant. Hon bjöd på karameller ur en nätt, grön, glasskål och hon hade ett mycket varmt leende, vitt hår, klänning och en katt. Hon hade en massa vuxna barn också, men det visste jag inte då!
Även detta hus är förknippat med midsommarminnen för när man lagt sig, med blommor under kudden och fönstret på glänt ut mot sommarnatten, kunde man höra där bortifrån hur det var fest. Det spelades dragspel, sjöngs och de skrattade... Till detta ljud somnade jag i drömska midsommarnatten under många år, hela min barndom... Det är ett vackert minne.
Om man inte viker av åt järnvägen, inte drar bort till kvarnen, inte till Tant Annas hus, och inte till grusvägen som mina tankar ibland vandrar på.... så går man kanske rakt fram över ängarna och då kommer man fram till skogsbrynet och precis där ska man svänga vänster och följa skogen gräns mot ängen tills man kommer till Bäcken.
I bäcken bor inte Näcken, men där bor något vattenväsen jag kan kalle henne Porla. Porla dansar vackert, nästan som en älva och lyssnar man riktigt kan man höra henne nynna en tyst och vacker sång. Hon har inte det där "farliga" över sig som Näcken, inte alls. Hon är som våren, som svalorna i skyn, som en regndroppe på ett blad!
Precis just där Porla bor har bäcken sandbotten. Precis där och bara där, för här i trakten råder torvmossa och gyttjiga bäckar, men här är botten av sand och just därför bor Porla här. Hon är min vän sedan länge och jag längtar tills naturen och Porla vaknar så jag kan gå dit och sätta mig och bara lyssna till hennes visdom...
Som DU förstått så är denna stig och skog besjälad som skogar och stigar är. Man måste ta sig tid att vandra på sådana stigar ibland. Jag måste det åtminstone... behövs inga långa stunder och inte så ofta ändå, men det finns nått där som sjunger vackra sånger och läser de vackraste dikter för min själ, det finns musik där som är för vacker för öronen och det finns Gudagåvor större än ord. Och de finns där, på denna stig...
Magiska stigen som leder dit näsan pekar;)
Jaha, och rubriken "Lyckan" då? Jo lyckan finns på denna stig också, strax innan man kommer fram till ängarna. Man går över första lilla minibäcken och där öppnar lyckan upp sig och solen strilar fram. För på vår dialekt, här i Göingeskogarna, är en Lycka inte bara en glädje. En lycka är också en glänta i skogen!
Och lyckorna i livet är också gläntor där solen skiner igenom, bryter fram och lyser vår stig.
Skönt att kunna stigen till en lycka sedan barnsben!
