Finns en massa sagor

som aldrig får nått riktigt slut...
Kanske för att de inte heller hade en tydlig början?

Sagor

Sagor har en början
Sagor har ett slut
Om jag drömmer om en annan
Är då vår saga slut?




Och hur ska vi då hitta ut?

Trumslagen

hörs i rymden, ekar i själva Livets pulsslag...

Idag

Vilar sagornas vävare. Idag är allt klart.
Ja för tillfället, ja;)

Så en dag

lättar dimman, förvirrningen släpper och man ser vägen igen, tydligt och klart.

Dimman

är så tät just nu, inte ens älvorna hittar vägen...

Idag

vänder jag blad och startar upp Den nya sagan:

Dag ett, det var idag det började!:)

Huvudpersonen i denna saga

kom aldrig när sagan skulle börja så därför är den redan slut... sorry!

Det finns en saga

som inte har nån början...
0ch nu börjar jag tro att den inte heller har nått egentligt slut...

Mmmm

Mycket menar man
Mindre med måendet
månen ?

Lätt Leende

Lätt leende lusläser  Lovisa Längtans lila loggbok.
Liksom lyriskt lämnar Lovisa lakoniska legala ljusår.
Lurifax Längtar Lovande.
Lagom likgiltigt lämnar Lovisa livet.

Dimman lättar

öppnar upp min syn och Sagan blir till en Märklighet....

Det går

som en dimma över alla sagorna, eller är det över verkligheten, och gör dem till just Sagor...

Jag skulle kunna skriva

en hel saga om det där.

En hel sanningssaga om vad jag tänkt och känner, kände.
Vad jag sa, vad han sa, hur det blev, kunde blivit och var.

Om alla oss i väven...

Men varför?
Kanske kan det bli en scrönika en gång?
Kanske en sång?

Troligen finns redan sagan, sången nedtecknad i Den Eviga Sagans Bok,
och sjungs som en liten vers i Den eviga sångens sång...
Jo Jag vet att det är så för jag är också med
som medskribent till Den Eviga Sagans Bok
och sjunger i Den Eviga Sångens kör...

Lyssna!
Du kan också höra den!

Sitt tyst på en sten i skogen
och du kan höra träden viska fram Den Eviga Sagan....

Leta guld

"Jag ska ut och leta guld
men inte sånt som glimmar här
jag ska söka mej en skatt
och bygga mej en bro som bär mej
över haven..."
/Eva Dahlgren

Har tillfälligt stängt min andra blogg.
Som sagt, tillfälligt.
It will be back!

Att dansa

Att dansa med den man älskar är så underbart
Att dansa
Känna rytmen och se in i den äskades ögon för ett kort ögonblick
Att veta att trots avståndet
så är vi så nära
så nära
som det egentligen bara går

Det är därför vi studsar bort ibland
för riktigt nära gör ont...
men är så vackert

Men att dansa i glädje med den man älskar
gör inte ont
det gör så gott
så gott
så gott
för både kropp & själ

Lyckan

Om man går från mitt hus, rakt över vägen och sneddar över grannens så finner man, bakom grannens ladugård, en stig som är så vacker. Egentligen är det en gammal väg men med åren har lite växtlighet inkräktat på vägen och numera är det en stig, dock kan man ana vägen och hjulspåren ännu.
Stigen är mossbevuxen och ibland om sensommaren kan man finna både gula kantareller och Karl Johan svamp av fin kvalitet där. Senare om hösten finner man, somliga år, mängder av trattkantareller just där.

Ofta traskar jag in där, med eller utan hund. Det är en magisk plats, en magisk stig. Där finna min tankesten, där finns troll och vättar, säkert också osynliga jättar. Tomten, den gammaldags grå, bor också där inne med fru och barn.
Ända sedan jag var barn har jag tyckt om denna stig och skogen den går igenom. Den leder ingenstans och överallt, man kan välja!
Om man vill kan man komma bort till ängarna, om man vill kan man komma bort till grusvägen som går dit bort dit min tanke vandrar ibland, om man istället går åt andra hållet så kommer man till järnvägen och då kan man också knalla bort till den vackra kvarnen.
Vid kvarnen dansar älvorna om midsommarnatten, det har jag själv sett med egna ögon. Gick den promenaden varje midsommarnatt i många många år... plockade blommor och klättrade över gärdsgårdar, för att man så skulle... Näcken spelar i forsen också, om man lyssnar noga så hör man hans fela, och om man tittar först på älvorna som dansar till hans toner och sedan kikar mot stenen där precis innan forsen så kan man även se honom.
Han är vacker som bara han kan vara... en drömsk blick och lockigt mörkt hår och ett leende som inte är av denna världen.. och han spelar som en gud... En del säger att han är blond men icke, jag har själv sett med egna ögon! Han är inte blond, inte det minsta.

Då jag var barn vandrade jag och min kompis, en kille som då bodde i grannhuset, vägen fram och vek sedan av bort mot grusvägen. Strax innan vi kom fram till vägen låg och ligger ett rött hus med vita knutar, veranda har huset också och som snickarglädje har den en vacker sol! Där bodde Tant Anna.

Vi hälsade på Tant Anna några gånger, det var min vän som visste vägen dit och att där bodde en snäll tant. Hon bjöd på karameller ur en nätt, grön, glasskål och hon hade ett mycket varmt leende, vitt hår, klänning och en katt. Hon hade en massa vuxna barn också, men det visste jag inte då!
Även detta hus är förknippat med midsommarminnen för när man lagt sig, med blommor under kudden och fönstret på glänt ut mot sommarnatten, kunde man höra där bortifrån hur det var fest. Det spelades dragspel, sjöngs och de skrattade... Till detta ljud somnade jag i drömska midsommarnatten under många år, hela min barndom... Det är ett vackert minne.

Om man inte viker av åt järnvägen, inte drar bort till kvarnen, inte till Tant Annas hus, och inte till grusvägen som mina tankar ibland vandrar på.... så går man kanske rakt fram över ängarna och då kommer man fram till skogsbrynet och precis där ska man svänga vänster och följa skogen gräns mot ängen tills man kommer till Bäcken.
I bäcken bor inte Näcken, men där bor något vattenväsen jag kan kalle henne Porla. Porla dansar vackert, nästan som en älva och lyssnar man riktigt kan man höra henne nynna en tyst och vacker sång. Hon har inte det där "farliga" över sig som Näcken, inte alls. Hon är som våren, som svalorna i skyn, som en regndroppe på ett blad!
Precis just där Porla bor har bäcken sandbotten. Precis där och bara där, för här i trakten råder torvmossa och gyttjiga bäckar, men här är botten av sand och just därför bor Porla här. Hon är min vän sedan länge och jag längtar tills naturen och Porla vaknar så jag kan gå dit och sätta mig och bara lyssna till hennes visdom...

Som DU förstått så är denna stig och skog besjälad som skogar och stigar är. Man måste ta sig tid att vandra på sådana stigar ibland. Jag måste det åtminstone... behövs inga långa stunder och inte så ofta ändå, men det finns nått där som sjunger vackra sånger och läser de vackraste dikter för min själ, det finns musik där som är för vacker för öronen och det finns Gudagåvor större än ord. Och de finns där, på denna stig...
Magiska stigen som leder dit näsan pekar;)

Jaha, och rubriken "Lyckan" då? Jo lyckan finns på denna stig också, strax innan man kommer fram till ängarna. Man går över första lilla minibäcken och där öppnar lyckan upp sig och solen strilar fram. För på vår dialekt, här i Göingeskogarna, är en Lycka inte bara en glädje. En lycka är också en glänta i skogen!


Och lyckorna i livet är också gläntor där solen skiner igenom, bryter fram och lyser vår stig.
Skönt att kunna stigen till en lycka sedan barnsben!

Kommer

mer här snart, vet att det är lite eftersatt... men ej bortglömt!
Behöver få ordning på minneskort och minnesbank, så kommer här både av mina Göingedikter och annat smått o gott!